Det låter ju så enkelt: Vill man att någonting ska hända, så får man också se till att det händer. Eller, vänta nu. Vet jag faktiskt exakt vad jag vill ska hända? Eller är det mest en fråga om att ha tillit, så att en högre intelligens än min kan ordna till det bättre än vad jag själv skulle klara av?
(Se det här klippet på Youtube.)
Det är ju helt klart två diken, det här – ett där jag tror på min egen förmåga (och riskerar att glömma bort att det kan finnas något ännu bättre, som jag själv inte ser) och ett där jag har tillit till försynen, Gud, universum, samhället eller vad det nu är som är relevant i sammanhanget (och där jag riskerar att bli ett offer för omständigheterna, utan egen möjlighet att påverka).
Givetvis är det bra med balans, som vanligt – men vi människor är också ökända för att gå till extremlägen och dra oss ännu längre ut på vår favoriserade kant (eller ner i vårt favoriserade dike) när det kör ihop sig.
I början av min inre resa stötte jag på en sufiberättelse som handlade om den här balansen mellan tillit och självständighet. Den handlade om ett sällskap som färdades på kamel genom öknen. När de kom fram till den plats där de skulle slå läger för natten, och alla tog hand om sina kameler, band fast dem och såg till att de hade vatten. Alla utom en ung man, som inte brydde sig om att binda fast sin kamel. De andra påminde honom om att göra det, men han svarade: ”Nej, jag har tillit till Allah. Han kommer att ta hand om mig, och min kamel.”
Sensmoralen i berättelsen var tydlig: ”Lita på Gud, men bind fast kamelen först. För Gud har inga andra händer än dina.” Vi måste hjälpa ”Gud” – eller våra vänner, universum, samhället eller försynen – att hjälpa oss.
Vi har ju olika personligheter, och det betyder som sagt ofta att vi favoriserar den ena sidan av myntet. Vi kanske tror på vår egen förmåga och är övertygade om att ingenting blir gjort om vi inte tar hand om det själva – så vi både binder fast kamelen och sätter dit ett lås, för säkerhets skull. Eller också kanske vi känner tillit till det där som vi räknar med ska ta hand om oss, med risken att vi glömmer bort att bidra själva.
När vi är närvarande, när vi är förankrade inom oss, då råder det en större balans än annars. Jag agerar, och jag gör det med en sund tillit till att det ska bli bra – kanske inte som jag vill, men bra. Jag inser att jag inte kan göra allting själv, men jag inser också att jag behöver göra en del.
När vi förlorar närvaron – en stund, en dag eller långa perioder i sträck – så tappar vi balansen. Och vilket håll vi ramlar åt då beror på den där inbyggda preferensen. Vi hamnar i det kraftlösa diket, eller vi hamnar i det andra diket, där vi ska göra allting själva. Båda ytterlägena är väldigt stressande. Att bara kunna räkna med sig själv och inte uppleva att det finns någon hjälp att hämta någonstans – det är stressande. Och att inte tro att man kan påverka ett händelseförlopp, att man är ett maktlöst offer för någon annans (eller något annats) godtycke, det är minst lika stressande.
Dessutom blir vi samtidigt lite hemmablinda. Det känns normalt (och nödvändigt just då) att agera som vi gör. Vi glömmer att andas, eller att kolla med verkligheten. Vi styrs alltmer av våra tankemönster som säger ”det är så här”. Det blir en ond cirkel där den som ”gör” blir mer och mer fixerad och den som känner sig hjälplös blir mer och mer förlamad. Det låter som två helt motsatta lägen, och på ett vis är det ju det – men på ett annat sätt är problemet detsamma i båda lägren: det kör fast, och det flödar inte.
Om man faktiskt får anledning att stanna upp mitt i alltihop är det lätt att tro att ”lösningen” är att göra tvärtom: sätta igång och göra ifall jag varit förlamad, och släppa taget och ge upp om jag varit besatt av att lösa problemet. Men om vi alls lyckas med det blir det ju bara mer av samma vara; en annan extrem, men lika lite flöde.
Som alltid måste det börja med närvaro. Vi måste stanna upp – ta ett lite djupare andetag eller två, gå en promenad … kanske barfota till och med, så här års? Men vi behöver fötter, rötter, stillhet och, just närvaro. Vi måste hitta tillbaka till oss själva. Hur mår jag? Är jag hungrig? Behöver jag sluta ögonen en liten stund? Ta ett andetag till …
Här kan vi börja se möjligheterna, och begränsningarna. Jag kan inte bestämma vad som ska hända – men jag kan göra små saker, ”binda fast min kamel”. Jag kan inte knäppa med fingrarna och få det där mysiga huset som jag skulle vilja bo i – men jag kan titta på bostadsmarknaden, gå på visningar, åka hem till en vän som har ett mysigt hus och känna hur det känns där. Jag kan delta i mitt liv, göra det jag kan.
Och samtidigt kan jag vara tillitsfull. Jag kan förstå att det inte bara är jag som vill vara nöjd i världen, utan att andra också kan ha önskningar och viljor som ibland går stick i stäv med mina (och ibland inte). Jag kan börja känna att det finns ett flöde, en energi, som jag kan delta i och följa med, snarare än gå emot och göra motstånd mot.
När jag hittar närvaron, fötterna och min andning så kan jag bli medveten om ett subtilare plan än fixering och förlamning. Men vägen dit går alltid via ett djupt andetag, och en förankring i verkligheten här och nu. Och ibland, som idag, är det där ”häret och nuet” dessutom fantastiskt njutbart ❤