Förklädda röster

”Lyssna till kärlekens röst, inte rädslans.” Det låter ju smidigt. Varför skulle jag vilja lyssna på rädslan om jag kan höra kärlek i stället, liksom? Under de senaste trettio, fyrtio åren har världen av inre utveckling blivit mer medveten om hur vi balanserar mellan kärlek och rädsla – att allt vi gör kan härledas till antingen det ena eller det andra. Och man behöver ju inte vara något stort snille för att räkna ut att rädslans röst lurar in en i allsköns dumheter, medan kärlekens röst erbjuder en bättre väg.

Och ja, så är det ju faktiskt. Så varför är vi inte fler som ”väljer kärlek” (eller glädje, eller frid, eller någon annan synonym som i samma grad står i kontrast till rädslan)? Beror det helt enkelt på att vi faktiskt inte vet hur man gör – och att egot är en hejdundrande säljare som pluggat bra för rädslan och hur bra den är på att hålla oss trygga? Förmodligen är det en del av svaret, tillsammans med vår nedärvda preferens för att prioritera rädsla och faror framför myskänslor och frid. (Den här preferensen kan sammanfattas som att den som sträcker sig fram för att njuta av livet och lukta på en blomma och inte upptäcker giftormen framför blomman lätt får sätta livet till. Den som höll utkik efter ormar i stället för blommor hade förmodligen inte lika kul – men hen överlevde längre och kunde vidarebefordra sin räddhågsna natur till sin avkomma.)

I självhjälpslitteraturen finns det gott om beskrivningar av hur man skiljer mellan kärlekens och rädslans olika röster. Kärlek känns förstås positivt, lätt och fridfullt, lugnande. Och rädsla känns ju negativt, tungt och begränsande, och gör oss ofta mer oroliga. Inga nyheter där. Och ibland kan ju en valsituation som jag står inför faktiskt visa mig på två så starkt åtskilda och tydligt urskiljbara alternativ. Om jag då är en väldigt rationell person och det ”rädda” alternativet faktiskt ser bättre ut på papperet, då kan nog den här instruktionen vara användbar. Lyssna på magen, inte resonemanget, låter uppmaningen då ungefär. Det tipset har jag själv gett både en och två gånger, och det är verkligen bra ibland.

Men rädslan har en väletablerad säljorganisation, och den organisationen är ju inte dummare än att den har lärt sig med tiden. Det är inte det att vår medfödda intelligens vill att vi ska må dåligt, förstås – men förutom den nedärvda tendensen att fokusera på det negativa har vi också en stark vilja att upprätthålla homeostas, eller status quo. Rent fysiskt har kroppen åtskilliga mekanismer för att se till att temperatur, blodsocker, vikt och andra saker inte ändrar sig för mycket, och även på det känslomässiga planet (för känslor är ju i hög grad kemi) finns samma ambition. ”Man vet vad man har men inte vad man får.” Det välbekanta är tryggt, det obekanta är skrämmande. Även om det obekanta är en frihet som vi teoretiskt sett verkligen vill ha. Och därför har psyket många tricks för att lura oss tillbaka till det som det ändå någonstans tror är bäst för oss (rädsla, alltså).

Författaren Alan Cohen beskriver till exempel skillnaden mellan kärlekens och rädslans röst så här: Att skilja mellan kärlekens och rädslans röst är som att lyssna på två olika radiostationer. På den ena spelas det tung, skränig, störande musik. På den andra spelas det lugnande, upplyftande och läkande musik. Hos många av oss har säljorganisationen för rädsla i allra högsta grad tagit fasta på det där. När vi hotar att ta oss ur den trygga hagen av rädsla slår säljorganisationen till med sitt trumfkort: Den skapar lugn. Den säger: ”Men hördu. Det där ska du inte ge dig in i. Stanna hemma du, och fortsätt stänga av dina möjligheter till utveckling. Det blir bra, ska du se. Visst känns det lugnt och tryggt?”

För att fortsätta på Cohens liknelse har rädslans säljorganisation alltså kommit på hur man fejkar en radiosändning som låter som kärlekens. Min egen säljorganisation har en liknande lösning, men den satsar inte riktigt lika hårt på lugn utan tycker att motstånd och ilska är ett bra artiklar för att skapa illusionen av kraft och styrka – andra kärleksattribut. Det är ju dessutom intill förväxling likt, åtminstone när mottagningen är lite halvrisig.

Och så där håller det på. Vi är sofistikerade varelser, och även om enkla definitioner och råd är användbara ibland så kan de bita oss i svansen andra gånger. (Dessutom kan de lägga sten på börda genom att få oss att känna oss otillräckliga för att vi inte lätt tillämpar de enkla råden med samma framgång som ”alla andra”.) Så ha lite tålamod med dig själv för att det inte alltid känns snutet ur näsan att veta vad som är det ena och det andra. Det är okej att vara rädd. Det är till och med okej att försvara sig, sådär lite för säkerhets skull, trots att man kanske misstänker att man egentligen inte vill. (Och förresten – om jag har en ambition att aldrig vara rädd kommer ju den ganska säkert från rädslan, om den nu behövs. Rädslan för att vara rädd. Annars är man ju bara inte rädd, helt enkelt, och inga ambitioner behövs 🙂 )

För min egen del har jag insett att jag ofta kan jag undersöka just validiteten hos ”kärlekens röst” – om jag är osäker på ifall det faktiskt är kärleken som talar – genom att tänka mig att jag är omhändertagen. Det kommer att fixa sig. Verkligen. Om ”kärleken” i själva verket var rädsla i en ny, snitsig förklädnad så väcker den tanken alltid någon form av motstånd i form av motreaktion eller trotsig avstängning. (För duuuh, så är det ju faktiskt inte, va. Man måste ta hand om sig själv. Det går väl an för dem. Det där har ju aldrig hjälpt. Etc, etc. Rädslans team är ganska lättprovocerat 😉 ). Tankeexperimentet att jag är oskyldig och värd Försynens och Kärlekens omvårdnad – brukar ganska snabbt visa hur det egentligen ligger till.

Och vet du vad? Ibland noterar jag den där avstängningen och motståndet och fortsätter att känna så ändå. Jag är förbannad helt enkelt, och det tänker jag fanimej kosta på mig. Ibland är jag inte mognare, andligare eller mer utvecklad än så – men när jag tillåter det att vara fallet så brukar det förändras ganska fort

Leave a reply